I mitt nyfödda barns ögon
I mitt nyfödda barns ögon möter jag hela universums vishet. I blickens djup finns allt – total frid och harmoni, all samlad andlighet och en oändlig öppenhet.
Jag hisnar – vad ska jag kunna tillföra dig – du som vet allt.
All denna känslighet vi föds med; sårbarheten och utsattheten. Känsligheten som är vår främsta tillgång som människa. Den som gör att hjärtan öppnas och att vi är oss själva sanna,
Vad gör vi av allt detta genom åren?
Bakom vilka rustningar förskansar vi oss? Bakom vilka murar gömmer vi oss och gör oss hårda`?
Det brukar börja tidigt med avprogrammeringen av vår känslighet. Redan som spädbarn får vi erfara att vi inte ska skämmas bort genom att bäras för mycket, sova i föräldrarnas säng och annat som kan tyckas farligt nära. Alltför nära för den mamma och pappa som själva fått känna på okänslighetsgörandets liv.
Vi får höra att ”va inte så känslig jämt” eller ”oj vad du är överkänslig”. Vi lär oss att omgivningen inte orkar med vår känslighet och för att vara till lags – vilket ju är barnets överlevnadsstategi för att bli omhändertaget- stänger vi av oss successivt.
I anpassningens namn förnekar vi vår egen känslighet och utan den blir vi förlorade. Vi gör oss rationella, intellektualiserande, ironiska och sarkastiska. Vi blir den som tycker att känslor är jobbiga, besvärande och rent av hotande för det ickekänsla liv vi byggt åt oss.Vi hänger oss åt materialismens olika former, vi skapar ett på ytan liv åt oss och sedan undrar vi varför vi känner tomhet, nedstämdhet och ingenting.
Vi sviker oss kapitalt när vi säljer ut vår enorma medfödda känslighet. Det är som att vi tror att vi är på jorden för att bli något och någon. Vi kan uppleva att vi år ingen om vi inte fyller ut oss med en massa dekorationer.
Vilken förlust att leva utan vår känslighet som vår främsta vägvisare!
Vi kan varken bemöta oss själva eller andra på ett sant vis om vi förhärdat oss. De människor som vi ibland möter som har sig själva och sitt inre kvar kan nästan upplevas som ett hot för den som stängt av sig. Det blir en obehaglig påminnelse om vad vi förlorat.
Livet är dock alltid ljust och fyllt av hopp- om vi orkar se det! Vi kan börja just nu att inse att vi redan är allt. I det yttre finns ingenting att sträva efter. Ära och berömmelse, yta och ting;allt är förgängligt och enbart tidsfördiv.
Var precis den du är; våga visa dig i din litenhet och skörhet.
Du ska se att jorden då vrider sig ett varv och att en glittrande stjärna visar sig för dig.
Själv bemöter jag min lilla ängel med gränslös kärlek, all min känslighet och intuition.
Madeleine Gauffin