Madeleine Gauffin

I förälskelsens glitter

Ah! Den där känslan av att vara fylld till brädden här och nu. Inget annat finns än du och jag här och nu. För alltid och evigt sammanflätade ska vi vandra och inga tunga regnmoln på vår himmel inte. Möjligtvis ett litet snabbt övergående duggregn men ingenting mer. Vi kommer alltid att tycka likadant och aldrig ska den minsta konflikt torna upp sig. Vi ska alltid känna ruset, passionen och livets kärlekspuls strömma genom blodet när vi ser varandra, när vi tar i varandra och när vi hör den älskades röst.

Visst är det underbart denna ljuvaste tid av alla när förälskelsen blomstrar och man känner sig mer levande än någonsin! Livet är en glittrande virvelvind av ögonblick som fylls av oss; vi förälskades närvaro. Det är vi och vår förälskelse som gör livet värt at leva. Plötsligt frågar man sig hur kunde jag finna mening innan prinsen/prinsessan landade utan förvarning i mitt liv!

I förälskelsen har vi bara ögon och öron för varandra. Vi kan sitta uppe hela nätterna och prata, älska och bara njuta av varandras totala närvaro. Och aldrig är väl sexualiteten så blomstrande fantastisk som under denna tid.

Vi vill prova allt med varandra, leva ut fantasier, veta allt om den andra och vår känsla av tillmötersgående och generositet märker inte av några gränser.

Vardagen med jobb, disk och lån tycks på något sätt overklig och långt borta. Vad är väl det mot denna totalt uppfyllande känsla. Den känsla som fyller ut en helt och fullt, man är förblindad och döv.

Den romantiska kärleken har många namn; passion, omogen kärlek och söndagskärlek (av de avundsjuka och missunnsamma), stadium 1(av de krassa) och övervarv i kroppens kemi(av de oromantiska).

Genom historien och genom alla kulturyttringar i alla kulturer finns förälskelsen beskriven. Omsjungen med smärta och lidande och gestaltad av poeter, författare och konstnärer. Det vi alla upplevt, njutit av och längtar efter. Det mest universella tema som finns!

I vår kultur lär vi oss att förälskelse är möjligen till största delen ett spratt som kroppen spelar oss. Betoningen på vad som händer i kroppen - vinklingen känner vi igen. För oss romantiker är det inget tilltalande betraktelsesätt.

Faktum kvarstår dock att man kan mäta en ökad produktion hos nyförälskade av lusthormonerna neutrofiner. De ger en känsla av att vara hög, berusad och just det vi känner av som förälskelse! Tyvärr har man också funnit att dessa trevlig sköna neutrofiner inte varar för evigt. De dalar i takt med att relationen utvecklas åt något håll.

Efter 1-2 år är de helt enklet slut för denna gång men hopp finns för då börjar kroppen istället under goda omständigheter bilda oxytocin ett slags välbefinnande, trivselhormon som också utsöndras vid amning och massage. Höga halter av oxytocin finns just efter samlag- när man känner sig avslappnad och tillfreds.

I detta perspektiv kan förälskelsen upplevas som en kemisk händelse mer än något djupt och fantastiskt som sker mellan två längtande individer.

Kanske har vi gått vilse i teknikens djungel där allt är mätbart och det andliga perspektivet på förälskelse glöms bort. Det känns nog betydligt mer tilltalande och givande för många av oss.

Ur ett andligt perspektiv är förälskelse att öppna sig för kärlek och Gud och att stiga in i det tillstånd där bara här och nu finns och man är intensivt medveten om varje sekund. Ur denna öppning mot kärlek, Gud och varandra måste något börja växa. Under goda omständigheter är det tillit, medkänsla, sanning och tro som börjar gro ur förälskelsen. Vi söker anden i varandra och i den vi blir förälskad i ser vi anden. Det är då vi lyfts upp till en känsla av himmelsk nåd – en förtrollningsupplevelse.

Den ljuva saligheten kan också grumlas av rädsla. När vi väl hittat den andra – äntligen!- tycks den känslan kunna väcka avgrundsdjup rädsla.

Gammal närhets-, övergivenhets- och separationsrädsla kan aktiveras och det upplevs som en paradox inom oss att den ljuvaste av alla känslor också grumlas av den ibland förlamande rädslan. Hur vi haft det som barn i våra första nära relationer - oftast med mamma och pappa samt syskon, sätter djupa spår i oss och lär oss hur vi ska/bör hantera nära relationer på bästa sätt. Det vi tolkar som bästa sätt är det sätt som varit minst smärtsamt för oss.

Om vi haft en ambivalent förälder som pendlat mellan irritation och omsorg har vi inte fått den trygghet i nära relation som är optimalt. Vi lärde oss då att vara vaksamma, se upp med den som lever nära en för det kan svänga snabbt- fick vi erfara. För att skydda oss mot smärtsamma svängningar byggde vi upp försvar t ex en överdriven självständighet så att vi aldrig upplever oss beroende av en annan människa. Så beroende av hur barndomen och de tidigaste nära relationerna såg ut, hur vi skyddade oss mot smärta och vilket försvar vi byggt upp kommer förälskelsen och kärleken att se ut i våra liv. Ju bättre vi hade det som barn desto enklare kommer närhetsrelaterandet att bli. Och vice versa!

Om två som haft svårigheter i nära relationer som barn möts kan det bli mycket komplicerade danser som utspelas dem emellan. Kanske två som aldrig fått uppleva den goda symbiosen som barn. Om en utvecklat försvaret att inte komma för nära och den andra att det går inte att komma tillräckligt nära blir det förstås svårigheter. Behovet och längtan efter att äntligen få uppleva symbiosen finns hos båda men man förhåller sig på helt olika sätt inför möjligheten.

Vi kan bli livrädda för förälskelsen. Rädda att bli övergivna om man ger sig hän, rädd att bli sviken, rädd att bli

överväldigad av närhet, rädd att inte duga, rädd att inte få tillräckligt med närhet, rädd att bli ersatt av en annan.

Listan på rädslor är oändlig och individuell men kommer alltid ur vissa grundrädslor nämligen för lite närhet

eller för mycket. Båda varianterna kan göra lika ont och te sig lika skrämmande för olika personer.

Vi söker den perfekta kompletteringen av oss själva, vi letar den vi känner igen oss i, vi söker det där vi inte kan sätta ord på. Vi styrs av längtan att hitta den perfekta kärleken och rädslan att aldrig få den. På något sätt blir det motverkande krafter. Vi bär ofta på en idealiserad bild av hur den rätta ska vara, se ut och bete sig. Så idealiserad kan den vara att vi inte ens ser den när vi stöter på den i vardagen. Om man ständigt går omkring med oro att missa kärleken, att inte bli älskad utstrålar man förstås just det. Vi anstränger oss till det yttersta för att vara attraktiva och därmed dra till oss människor som ska tycka om oss, se upp till oss och vilja vara med oss.

Men är det inte så att ingenting är vackrare än det naturliga där ju mystiken och den verkliga attraktionskraften finns?! Det är det vi är inuti som är det enda som består och försöker man leva upp till en idealiserad och förväntad yta blir det svårt i längden. För vem ska man vara till slut om inte sig själv?

Förälskelsen idealiserar förstås. Det ligger i dess natur att vi blir blinda och döva. Vi läser in i den andra det vi vill se, det vi behöver och vi omtolkar eventuellt negativa upplevelser av den andra till att vara personliga och charmiga drag. Intellektet kopplas delvis bort och vi blir väldigt känslostyrda. Vi släpper taget och flyter med med huvudet bortkopplat. Vi känner oss ansvarsbefriade, inspirerade och blomstrande på alla plan.

Eftersom man inte känner varandra kan man projicera sina önske- och drömbilder på den andra. Det okända blir åtråvärt och intressant.

Efter ett tag börjar förälskelsen ändra karaktär. Man kanske har sitt första gräl, börjar märka irritation hos varandra, ifrågasätter beteende och värderingar. Det är nu det kommer att gå åt en mognande fördjupande kärlek eller mot upplösning av relationen.

Den relation som verkade så perfekt under förälskelsen kan plötsligt te sig helt annorlunda. Många relationer pendlar mellan kärlek och ilska mot varandra. De båda faserna skänker glädje och smärta och man kan uppleva det som något naturligt. Man känner sig levande. När trassel och annat kommer in i relationen sammanfaller med tidpunkten när man börjar se varandra på riktigt utan förälskelsens rosa glasögon. Det blir som ett uppvaknande och man känner att partnern inte längre uppfyller mina behov. Den del av rädsla, smärta och brist som legat dolt bakom förälskelsen dyker upp igen. Man har tidigare varit hög på drogen förälskelse men plötsligt är inte drogen verksam. När man upplever de smärtsamma känslorna igen är de oftast starkare än på länge och dessutom ser man partnern som orsak till dem. ”Det är ditt fel att jag blir olycklig eftersom du inte ger mig tillräckligt med uppmärksamhet” kan det heta. Dessa projektioner kan väcka partners smärta; ilska, rädsla och sorg, beroende på vad man har med sig i bagaget. På något plan inom sig hoppas man att partnern ska anpassa sig till det man signalerar att man vill och behöver.

En relation som baseras på beroende av något slag är naturligtvis aldrig konstruktiv. Vi behöver varandra till olika saker och lägger ofta ut våra behov på andra för att de ska tillgodose dem åt oss. De är förstås dömt att misslyckas. Det finns ingen annan som kommer att leva vårt liv åt oss och ingen som frivilligt tar på sig att axla våra bevov. Vi skaffar oss en partner för att hon/han har status och vi får en stor släng av sleven själva dvs vi blir någon, vi klarar inte av att leva själva, vi behöver någon att luta oss mot i alla väder, vi vågar inte leva med tystnad och ensamhet eller vi tycker det är bekvämt.

Det optimala scenariot från en förälskelse mot djup kärlek är det där man orkar och vill se varandras hela verkliga personlighet. Man slutar idealisera och slutar se den andra som en person i det yttre som ska befria mig från diverse smärtor. Övergången är förstås svår och kantad av minor. Går det att i ord förklara vad som sker? Troligen inte. Det har dock med förmåga till självständighet, verklighetsseende och egen mognad och självinsikt att göra.

När man flyttar ihop blir verkligheten med den andra högst påtaglig! Nu finns tvätt, disk, inköp och ekonomi att förhålla sig till. Man ser plötsliigt alla sidor av varandra – på gott och ont. De som klarar detta fördjupar sin relation, man skaffar sig minnen och erfarenheter tillsammans. Vardagen känns bra och meningsfull och man njuter för det mesta av varandras närvaro. Man har tillit, tilltro, generositet och trygghet gentemot den andra.

Olikheter upptäcks men man kan förhålla sig till dem på ett bra sätt. De blir inte till hot. Konflikter och gräl finns men de är inte heller ett hot.

I förälskelsens glitterfas där allt lyser starkt och bländande är det inte lätt att se klart! Vem är han eller hon! Vi hoppas, längtar och vill så mycket! Hjärtat och känslorna styr oss helt och fullt och vi känner oss livs levande. En underbar fantastiskt känsla som aldrig kan brytas ner i kemiska förklaringar! Tack och lov för mystiken och det oförklarliga!