Frågor och svar/svd
Varje vecka svarar jag på ett antal läsarfrågor i Svenska Dagbladet. Det kan handla om arbetsrelaterade problem, kärleksbekymmer, oro kring barnen, rädsla för livet själv, vänskapssvårigheter och allt annat som hör livet till.
På nätsidan www.svd.se kan du flera gånger per vecka hitta nya frågor och svar.
Du kan också skicka din fråga till mig här på sajten under vägledning.
Här nedan kan du läsa ett antal frågor - ett axplock av alla som finns . Kanske känner du igen dig?
Hon är för soft mot sina barn
FRÅGA: Jag inledde sedan en tid ett förhållande med en kvinna, mamma till tre mindre barn och änka sedan cirka två år. Allt var fantastiskt bra till en början men efter hand ser jag beteenden och företeelser – framförallt vad gäller barnens uppfostran – som jag inte tycker om, vilket gör mig alltmer tveksam. Det är inte lätt att träffa någon då man är i 50-års åldern, skild och ensam pappa till två barn, 18 och 22 år, och därför drar jag mig nog för att göra något drastiskt. Samtidigt vet jag inte om det är rätt eller känns rätt att gå vidare som det nu är.
A, som jag kan kalla kvinnan jag nu träffat, är jättebra och vi har en bra och intim kontakt om än det är lite tidigt att kalla det het kärlek. Men hon har ett stort problem med att vara alltför soft mot sina barn, speciellt den minste (L), som är minst sagt vild och krävande och skulle behöva mer disciplin och fasta regler att följa i hemmet. Kanske en man eller fadersgestalt i hemmet är vad som saknas. A ställer ofta ultimatum till honom men dessa är helt omöjliga att fullfölja (till exempel att vi lämnar kvar dig här och du får gå hem flera mil om du inte lugnar dig). Dessa tomma hot är för länge sedan genomskådade. De andra två barnen (10 och 13) är betydligt lugnare och mer väluppfostrade.
Hela det gigantiska huset familjen bor i är tämligen slitet och i behov av en större upprustning – jag hade personligen beställt en container och gjort mig av med hur mycket som helst. Huset är fyllt av leksaker och det åks inlines och spelas boll inomhus. Den stora trädgården är bitvis vildvuxen. Allt är en aning kaosartat och förfallet samtidigt som jag vet att de ekonomiska förutsättningarna finns. Det är andra orsaker som blockerar. Som att A till viss del verkar ha tappat greppet om hela situationen. Jag tror också att hennes softhet är ett sätt att kompensera för den bortgångne pappan. Att var för snäll är emellertid ingen bra lösning, enligt min erfarenhet. Jag har ett drag av perfektionist i mig vilket inte underlättar.
Jag tar nu en dag i taget med det hela, även om A och jag har planerat mycket att göra tillsammans i vår: resor, utflykter, segelturer… Jag har också träffat “svärföräldrarna” och syskon och vi kommer bra överens. Till saken hör att jag gärna undviker konflikter och inte vill äventyra det vi har och kan ha i framtiden. Jag inser dock att ett beslut bör fattas annars finns det kanske ingen gemensam framtid.
Men jag vill inte heller ha en situation där jag blir ett slags reservpappa – eller den nye mannen i huset. Jag är inte redo för det. Jag vill inte heller lägga mig i A:s barnuppfostran. Problemet är att jag tror att detta är vad A kanske är ute efter och vad hon/familjen behöver.
/Dad
SVAR: Du vet vad du vill och du vet hur du inte vill ha det. Eftersom du är så tydlig med det inför dig själv så vore det bra om du även kunde vara det mot A. Du skulle nog ha mycket glädje av att säga hur du tänker dig relationen och vad du inte tänker dig. Alla förtydliganden är alltid mycket bra eftersom vi alla bär på våra egna förhoppningar och förväntningar inför livet och möten. Kanske hoppas A på att du ska hjälpa henne med en rad saker; hon kan mycket väl vara i stort behov av en person att dela praktikaliteter med, att diskutera hur man ska ta itu med saker (trädgård och huset till exempel). Kanske längtar hon också efter en annan vuxen att dela ansvaret för barnen med. Detta vet du egentligen ingenting om men det är säkert bra om ni kan börja prata om detta. Ni behöver båda veta vad som gäller och vad som finns att vänta sig i relationen.
Beträffande andra människors barnuppfostran så kan det vara mycket känsligt att påpeka fel och brister man ser hos andra i detta avseede. Ser man att barn far illa och mår dåligt av hur vuxna behandlar dem MÅSTE vi vuxna ingripa – självklart och tveklöst är det så. Handlar det däremot om olika möjliga förhållningssätt som inte skadar barnen håller vi ju på vårt eget. Troligen gör A så gott hon kan med den yngsta men att hota med att lämna barnet om han inte lyder låter ju definitivt tveksamt och som en desperat manöver. Hennes sätt att vara mot barnen kanske handlar om att hon är soft, som du kallar det, och att det är ett förhållningssätt som hon tycker är viktigt och bra. Eller så är det för att kompensera, som du också nämner.
Känner du att du kan vara till nytta och glädje för henne i detta sammanhang får du hitta ett bra sätt att lägga fram dina synpunkter på – ett sätt som visar att du förstår det svåra i att bli lämnad och hur svårt det måste vara att plötsligt stå med allt själv. Du får känna efter hur mycket du själv vill engagera dig.
Denna relation tycks vara i ett tidigt skede – klokt då att ta en dag i taget och tydliggöra det som behöver tydliggöras. Glöm dock inte att njuta av det som är bra, skönt och livgivande.
/Madeleine Gauffin Rahme
Hans dotter är svartsjuk på mig
FRÅGA: Jag är en tjej på 22 år som är tillsammans med en man på 36 år. Vi har varit tillsammans i två år , och vi har bott med varandra i ett år nu.
Han har en dotter på åtta år från sin förra äktenskap. I början av relationen hade vi inga problem, men nu börjar jag få problem med honom på grund av hans barn.
I början av relationen gick alt bra mellan mig och flickan men nu i det sista har hon blivit väldigt svartsjuk på mig. Hon tror att jag har tagit hennes plats och att hennes pappa älskar mig mer än henne. Jag kan inte längre ha samma relation som jag hade med henne innan. Hon kritiserar allt jag gör och säger. Hon vill inte lyssna eller prata med mig. Ibland säger hon dumma saker som verkligen sårar mig.
Jag har pratat om det med min sambo men han förstår mig inte heller och säger hela tiden att hon är bara ett barn på åtta år och man ska inte förvänta nåt av henne. Istället för att hjälpa, lägger han skuld på mig och tror att jag hatar hans dotter och vill inte ha henne hos oss. Det som irriterar mig mest är att han inte kan förstå att det är väldigt svårt för mig också. Nu känner jag mig väldigt sårad och ibland vill jag bara gå min väg. Vill inte fortsätta.
Vet inte vad jag ska göra.
SVAR: Det som gör din situation svår är förstås det att din sambo inte vill förstå hur detta känns för dig. På så sätt blir du ensam medan han tar ställning för dottern – så gör vi ju oftast och visst är det bra att vi tar barnens parti.
Man kan lätt förstå dotterns reaktion och hur det ter sig för henne med att du finns med i bilden. Barnen får vara med om skilsmässa, nya partners och vi förväntar oss nog lite väl ofta att de inte alls ska reagera negativt på den nya partnern. Men det gör de förstås väldigt ofta och vi vuxna blir arga och sura på dem för att de inte gillar vår nya partner. Fast ur deras perspektiv är det förfärligt jobbigt att behöva bo med en ny människa som man inte alls valt, känner eller ens tycker om. Nog måste man väl få visa vad man tycker och känner? Nog måste man väl förväntas bli tagen på allvar? Nog måste väl vi vuxna lyssna till barenens vilja i detta och inte flytta ihop och isär bara utifrån våra egna behov?
Ur detta perspektiv är dotterns beteende lättbegripligt. Jag vet vi inte alls vad som rör sig mer inom henne och hur hon har det i övrigt i sitt liv. Kanske blir det du som får klä skott för allt som inte känns bra för henne.
Det kunde vara till hjälp om din sambo också ville ta dig på allvar. Även om det inte skulle göra att dotterns beteende blev annorlunda så skulle det säkert kännas skönt för dig med hans stöd - inte att han tog parti för dig, för det bör han inte göra, men bara att han visade att han begriper att det är tråkigt och ledsamt för dig.
Du kanske kan prata med henne själv om att du tycker det är ledsamt att hon är negativ till dig? Du kanske kan säga att du förstår att hon inte vill att du ska bo med dem men att nu gör du det och det kanske vore bättre om ni kunde vara lite vänner?
Du kanske kan säga till henne att du önskar att ni kunde vara goda vänner, fråga henne om det finns något du kan göra för henne och hör dig för om hon vill göra något tillsammans med bara dig.
Gå långsamt fram och pressa henne inte. Ju mindre du kan reagera på det som sker desto bättre är det. Observera, visa att du förstår henne på ett plan och var så vänlig du kan. Ligg lite lågt med dig själv och ditt och låt henne få ha sin pappa mycket när hon väl är hos honom.
Skulle situationen inte alls förbättras på något sätt så får du fundera över om det ändå är en relation du vill fortsätta. Ibland är priset för högt och då är det bättre att avsluta och fortsätta sin resa genom livet. Jag tänker att priset också är högt för den lilla tjejen.
/Madeleine Gauffin Rahme
Jag får panik över att vi ska flytta ihop
FRÅGA: Nu får jag äntligen allt jag vill ha. Min man har bestämt sig för att komma efter till staden jag bor i (många timmar bort oavsett transportmedel) och efter nästan ett års särboförhållande ska vi dela vardagen igen. Det har jag längtat så mycket efter!
Nu har jag nästan panik över att han kommer. Han ger upp jobb, bostad, vänner och familj för att komma till mig. Opassande nog har jag sedan det blev bestämt drabbats av tvivel. Vi har varit tillsammans i fem år (bott ihop tre år) och har ett superharmonisk förhållande: Jämlikt, kärleksfullt, fyllt av närhet och värme samt respekt. De små delar av förhållandet som INTE är ideala (vi pratar aldrig om annat än rent praktiska saker, vi delar inte många intressen, han vill alltid vara hemma tillsammans med bara mig – jag vill ha människor omkring mig…) har jag börjat förstora upp på sista tiden. Min man vill ha barn. Snart. Det har jag varit införstådd med förut.
Nu känner jag mig oerhört pressad och osäker på om jag vill ha barn någonsin. Det är svårt att tala om det här med någon som inte gillar att prata och som jag bara träffar varannan helg. Dessutom har jag starka, besvarade känslor för en arbetskollega. Vi har inlett något slags förhållande (två månader nu) med tät telefonkontakt både under och efter arbetstid. Vid ett par tillfällen har vi haft tillfälle att låta det här förhållandet bli mer fysiskt än de underbara kyssar jag fått, men jag har inte låtit det ske. Jag har dock aldrig varit så fysiskt attraherad av någon förut. Bara att höra hans röst på en telefonkonferens får extremt starka fysiska reaktioner…
Känslorna till min kollega har utvecklats under en längre tid. Det började med en stor respekt för hans kunskaper och sätt att använda dem i arbetet och har gradvis utvecklats till vänskap och nu stark fysiskt attraktion och passion. Jag tycker att jag har handlat som Ronja Rövardotter. Känt faran och bara rört mig närmare och närmare den för att kunna ”akta mig” ordenligt för den istället för att undvika den. Varför?
Jag har alltid sett ner på otrogna människor och jag brottas med skuldkänslor. Det är så patetiskt. Jag är osäker på varför det här händer. Är det bara en svacka som är naturlig efter ett par år i ett förhållande? Varför har min kollega så starkt inflytande på mig? Hur ska jag kunna ”välja”? När jag träffade min man var jag helt säker på att han var ”den rätte”. Det var en helt ny sorts förälskelse och på följande kärlek som jag inte hade upplevt förut med andra. Nu bleknar vår kärlek bredvid den nya passionen, men vad som helst som är nytt är väl mer spännande än någon man hunnit vänja sig vid?
Situationen blir värre av att min kollega mår dåligt och är svartsjuk på min man. Vi är (alltför?) ärliga mot varandra och han vet precis hur jag känner och tänker och jag vet att han vill ha mig i sitt liv. Vi har väntat i två månader på att jag ska komma till någon form av beslut, men jag känner mig förvirrad och osäker. Hur ska jag kunna finna den ro jag behöver för att kunna känna efter vad jag vill? Jag skulle vilja prata med min man om det här och i alla fall erkänna att jag är osäker på vårt förhållande, men tror att det skulle vara det samma som att avsluta förhållandet helt. Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket jag skulle skada honom, hans familj och min familj om jag lämnade honom. Alla räknar med att vi ska skaffa barn snart. Alla tycker att vi är ett perfekt par. Kanske är det även bidragande till min stress och beslutsångest. Jag vill inte tänka på andra utan ta beslutet efter vad jag vill, men samtidigt är jag ju alltid en del av min sociala omgivning. Det går inte att tänka bort.
/MM
SVAR: Så svårt det har blivit för dig. Nu när allt skulle kunna var så där fantastiskt bra så blir det istället precis tvärtom.
Du bör nog vara lika rak och ärlig mot båda dessa män. Sanningen är uppenbarligen den att du inte vet hur du ska göra. Det är schystare mot alla inblandade att säga detta NU och inte vänta flera månader. Ju längre tiden går desto svårare blir det att säga vad som pågår mellan dig och kollegan. Det bästa vore nog om du tog en time out från båda dessa män. Då får du se hur det känns och vad du egentligen vill och vad den ena respektiva andra står för i ditt liv.
Hur har det sett ut bakåt i dina relationer? Finns det rädsla för verklig och konstant närhet?
Kan det vara så att du värjer dig mot den stora invasionen (dvs en del av dig uppfattar din mans annalkande installation som just så) och håller den på avstånd genoma att bli passionerat förälskad i en annan? Bara du vet.
Ärlighet, rakhet, time out och tid att känna efter är det som gäller.
/Madeleine Gauffin Rahme
Vår son skriker sönder pappas hörsel
Jag och min man har en son på elva månader. Ända sedan han varit riktigt liten har han gillat att göra ljud. Nu har han kommit på ett nytt sätt att gallskrika. Det är både mycket höga glädjetjut och protestskrik när han inte får som han vill. Jag lider inte så mycket av det, men min man har nedsatt hörsel och har av läkare fått order om att inte utsätta sig för buller.
Min man lider alltså mycket av detta och är orolig för sin hörsel. Det tjuter i hans öron efter en dag tillsammans med vår son och han är orolig för att han ska utveckla permanent tinnitus som också hans läkare varnat för. Han går om kring med öron proppar så mycket det går hemma, men det är ju inte alltid han hinner sätta in dem före en skrikattack. Han är pappaledig på heltid sedan två månader tillbaka och sonen visar inga tecken på att minska sitt skrikande.
Vår son hade en sådan skrikperiod tidigare när jag var hemma på heltid. Då ignorerade jag honom bara och han slutade då att skrika högt efter ett tag. Nu känns det emellertid som att vi måste göra något. Vi försöker säga ifrån med ett: Nej! med stark röst och allvarliga ansikten. Men för det mesta skriker han bara tillbaka. Jag vet inte ens om han har kapacitet att förstå varför vi säger ifrån. Rösten är ju hans sätt att uttrycka sig och det känns svårt att veta vad vi kan eller bör göra. Vi märker att han förstår ett nej i andra situationer – han lyder faktiskt för det mesta när vi ber honom sluta med något. Men jag vet inte om skriket är för abstrakt eller om han bara protesterar på det enda sätt han kan.
Vad tror du - finns det något vi kan göra så min man slipper tinnitus och min son får fortsätta att uttrycka sig fast i lägre tonläge?
/Pernilla
SVAR: Att dämpa en elvamånaders baby olika yttringar är inte att rekommendera. Han behöver uttrycka sig och rösten är förstås det han har för att förmedla sig till sin omvärld. Att med stränga ansikten säga nej är inte heller att uppmuntra.
Han har mycket liten förmåga att förstå; att lyda och vara lydig är ingenting som hör till babyvärlden. Där är man med sitt lilla behövande väsen och omvärlden får anpassa sig till barnets behov i alla avseenden. Lägg alltså uppfostringsmetoderna på hyllan ett tag till.Hur ska han annars förmedla sig om inte med sin röst och sin kropp?
Glädjetjut och protestskrik hör definitivt till utvecklingen och vissa skriker mer än andra.
Jag skulle verkligen uppmuntra er att försöka förstå honom och hans, som ni upplever det, högljuddhet. Får han den uppmärksamhet han behöver eller är hans höga volym något han använder för att ni ska se honom? Finns det något annat sätt ni kan förstå hans ljud på? Vet ni om han verkligen har mycket högre volym än andra barn eller är det ni som är sepciellt ljudkänsliga? Detta är verkligen en central fråga att ställa sig.
Hur det än blir med det svaret så är er/din mans upplevelse att han låter för mycket.
Klarar din man verkligen inte av ljuden kanske han får återgå till sitt jobb och du ta över hemma. Tids nog avtar ljudnivån säkert. Försök att inte ägna så stor uppmärksamhet åt hans tjoande utan avled honom genom att visa och peka på annat som kan intressera honom.
Eftersom det inte är lämpligt att med stränghet och förväntningar på lydnad möta honom får ni nog beväpna er med öronproppar, större lyhördhet för vad han vill säga och varför han låter samt en stor portion glädje! Ni har fått ett barn som med tydlighet tar sin plats i världen!
/Madeleine Gauffin Rahme
Hon vill inte berätta vem min pappa är
Fråga: När jag 19 år gammal och väntade mitt första barn förstod jag (på blodvärden) att min pappa inte kunde vara min biologiske far. Efter att ha konfronterat min mamma fick jag veta att jag var resultatet av att hon blev utnyttjad av sin arbetsgivare. Jag försökte länge spåra denne man men gav upp efter flera år, då jag beklagade detta för mamma fnös hon fram att hon utgått ifrån att jag hade kommit på vem som var min far för länge sedan, det var ju så uppenbart! Det visade sig att min far är min pappas bäste vän och vår granne (när vi flyttade under min barndom flyttade min far med familj efter). Vi är mycket lika varandra min far och jag. Foton på hans söner (en äldre, en yngre än jag) och på mig som små visar på större släktskap än med mina (officiella) bröder som mamma och pappa fick efter mig. Det här har varit och är en jobbig hemlighet att bära på, så jobbig att mina två döttrar oroat sig för mig, varpå jag till slut berättat för dem hur det ligger till.
Så för ett par år sedan (jag är 41 nu) träffade jag en man som bor långt ifrån min hembygd, det var en lättnad att få möjligheten att flytta därifrån (min man såg för övrigt direkt vem som var min far, fast jag då inte berättat hemligheten för honom). Senast vi var på besök, i julas, lyckades min man hjälpa mig att arrangera så att jag kunde träffa min far på tu man hand. Det är näst intill omöjligt att få kontakt med min far utan att hans fru får veta det, det mesta går igenom henne, hon till och med sköter hans mobil. Det visade sig att han anat att jag var hans dotter och han gladde sig, för han hade alltid velat ha en dotter och han var stolt över mig. Han berättade att min mamma talade om för honom att hon var gravid men inte visste om hennes man eller han var fadern, när hon sedan inte talade med honom igen utgick han ifrån att det inte var hans barn.
Jag hade hoppats att mötet med min far skulle leda till en fortsatt kontakt, men tiden har gått och jag konstaterar att det inte kommer att ske på hans initiativ. Jag är ledsen och besviken över det.
Mammas och min relation är spänd, jag har ofta känt mig manipulerad och har svårt att prata med henne, hon är en mycket kraftfull och viljestark person som klarat sig i stort sett på egen hand sedan hon var 13 år gammal. Mamma är mycket nervös nu (trots det uppenbara!), särskilt sedan hon fick veta att mina döttrar nu vet hur det är. I julas köpte hon en lägenhet åt mig som jag och min man kan bo i när vi kommer på besök, det känns som en muta. Min mamma säger att jag blir ansvarig för att krossa två välmående familjer om jag avslöjar sanningen, och att skandalen skulle göra att hon måste lämna inte bara byn utan landet.
Detta hemlighetsmakeri är osunt och en börda jag inte längre vill bära, jag mår dåligt, är ofta ledsen, känner mig förvirrad och har djupa skuldkänslor för min officiella pappa. Inte bara för att han inte känner till sanningen utan också för att han har hjälpt mig ekonomiskt med min utbildning. Om min biologiske far vill jag åtminstone få veta sådant som är viktigt att känna till om sin familj, genetiskt till exempel. Så finns även den juridiska aspekten, typ arvsfrågan, men den är inte viktig, det är inte pengar jag vill ha.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vill inte såra min pappa som funnits för mig på ett sätt som mina biologiska föräldrar inte gjort. Jag älskar min pappa och vill inte förlora kontakten med honom, samtidigt finns det en risk att han får vetskap genom ryktesspridning då en av mina döttrar talat med sin väninna. Å andra sidan vill jag inte vara budbäraren. Mitt i alltihop har jag en känsla av att såväl min pappa, min biologiske fars fru som mina fyra halvbröder på ett intuitivt plan vet hur det ligger till. Min dröm är att hemligheten ska spricka som ett troll i dagsljus och att alla inblandade kan acceptera sanningen och till och med glädjas åt våra familjeband. Men det är kanske en utopi.
Så här är läget idag: Mina föräldrar är gifta men särbos i veckorna då mamma bor i en lägenhet i den intilliggande staden, och sambos under helgerna i deras hus i byn. Mina fäder träffades och blev bästa vänner efter att min mamma och min far avslutat sin affär. De bor alla fortfarande i samma by, liksom min yngsta dotter.
Jag skulle gärna bo nära mina döttrar, och min man är positiv till att flytta dit, men vill ogärna tillbaka till den här situationen som påverkar mig så mycket.
/Susanna
SVAR: Det är onekligen ett mycket svårt dilemma du lägger fram. I och med att du berättat för dina döttrar hur det ligger till så är hemligheten ute och du har inte längre kontroll över vart den tar vägen. Den kan mycket väl stanna hos ett fåtal och inte göra så mycket väsen av sig eller så sprids detta sakta i området där döttrarna och de andra är bosatta.
Jag kan förstå att du längtar efter att få sjunga ut och slippa allt hemlighetsmakeri och lögner. Det är tröttsamt och svårt att vara den som får bära hemligheter och tvingas mörka för att andra inte ska bli sårade och arga, besvikna och ledsna.
Jag kan också förstå din besvikelse över att din biologiske pappa inte visade större intresse över att hålla kontakt med dig. Möjligen är även han mycket oroad för hur det skulle bli om det offentliggjordes att han är din pappa.
Så många människors liv och sanningar är inblandade i detta svåra. Att spräcka den verklighet som de alla levt med skulle förstås vara oändligt stort. Kanske skulle det också leda till skilsmässor och upprördheter av olika slag.
Å andra sidan är det också så att allt lägger sig efter ett tag och även stora hemska sanningar har en plats i tillvaron. Sakta men säkert avtar alla stormar och vad som då blir kvar är förstås omöjligt att sia om. Kanske blir det lättare i en del avseenden när sanningen är uppe vid ytan och alla vet vad som är vad. Du skriver att du har en känsla av att flera av dem anar hur det ligger till.
Det var så många år sedan – 41 – som detta hände. Det bör väl vara preskriberat vid det här laget. Vad värre är är väl det faktum att alla inblandade levt i en felaktig föreställningar. Det är tragiskt för er alla att så många förts bakom ljuset men nu är det ju som det är med det.
Du måste avväga ditt behov av sanning och rättframhet mot det som kan komma att ske när allt kommer fram. Kanske är det bra att illusionen går i kras - kanske inte. Det tycks röra sig om vuxna personer samtliga inblandade och då kanske det är lättare att uthärda.
Kan det vara möjligt att prata med din biologiske pappa och med din mamma om hur ni ska göra? Säger de absolut nej till att låta verkligehten träda fram så måste det till syvende och sist ändå bli du som avgör vad som är mest lämpligt.
I och med att du redan börjat berätta för döttrarna och en av dem spritt det vidare kanske du bör tänka på hur det blir om rykten istället uppstår.
Det finns inte en rätt och sann väg att gå i detta. Sanningens väg är oftast att föredra men då ska du också orka stå för det som kommer i dess kölvatten.
Lycka till - hur du än gör så blir det bra. Det viktiga är att bestämma sig för en väg och följa den.
/Madeleine Gauffin Rahme
Hans drickande oroar mig
FRÅGA: Jag är bekymrad över min sambo och vår relation. Han är 38 år och beter sig som en 25-åring när det kommer till alkohol och festande. Han dricker ett par starköl om dagen och super sig ibland nästan redlös om lördagarna, varpå han helt verkar glömma min existens tills han kommer hem. Då bråkar vi häftigt och han får sedan skuldkänslor. Detta låter som en plågsam klyscha, men när han är nykter är han verkligen väldigt fin, kärleksfull och klok.
Jag är en ganska stillsam person som trivs hemma och jag märker att det retar honom. Han jobbar hårt för andras uppmärksamhet och bekräftelse, nykter som onykter, och jag tror att jag har mindre behov av detta. Samtidigt är han klängig på mig och fruktansvärt svartsjuk. Vi har varit tillsammans i tre år och hans drickande och barnsliga beteende har ökat det sista halvåret. Jag har kommenterat hans drickande och vi har pratat om det, men det är som att överenskommelserna bara gäller så länge han är nykter.
Jag känner mig maktlös och orolig både för honom, mig själv och vår relation. Jag undrar om det är normalt att som snart 40-åring vilja vara ute och festa var helg, att dricka 1/2 flaska vin nästan varje vardag? Det känns som om jag håller på att tappa alla referensramar för vad som är normalt och acceptabelt. Snälla hjälp mig! Finns det nåt hopp för relationen, tror du, eller är det bara att tacka för mig?
/Rådvill
SVAR: Alkoholism rår man inte på som anhörig. Det finns faktiskt ingenting du kan göra för att få din sambo att sluta dricka. Ingenting. Den enda som kan sluta är han själv och det verkar han inte vilja alls eftersom han tvärtom trappat upp. Du känner dig maktlös, skriver du och det är precis det du är. Du ska inte behöva bekymra dig om detta – är det någon som skulle göra det är det förstås din sambo själv.
Hoppa över att tänka på att ni ibland har det bra och så vidare. Viktigast för sambon är alkoholen – gentemot den har du alltid en given andra plats.
Mitt råd: lämna denna relation illa kvickt innan du själv far mer illa.
Lämna honom och se dig inte om.
/Madeleine Gauffin Rahme
Hon struntar i våra gamla föräldrar
FRÅGA: Jag är 62 år och min syster 60. Vi är båda ensamstående och bor en kilometer från varandra. Min stora frustration är att min syster inte bryr sig om våra båda föräldrar som är 87 och 85 år gamla och som bor på var sitt håll. Hon har inte ringt till pappa på över ett år och han undrar vad han gjort henne. Mamma som bor på ett äldreboende fem minuters väg från oss får besök på bara en gång varannan månad.
De godtar hennes ursäkter med att hon har så mycket att göra, men gnäller samtidigt på mig över hennes beteende. Och de tycker dessutom att jag ska hjälpa henne, vilket jag också gjort många gånger tidigare.
Till saken hör att hon bara har sig själv och sitt jobb att sköta. Hon har en vuxen utflyttad son. Jag har två vuxna barn med familjer och fyra barnbarn och ett heltidsjobb.
Våra föräldrar har förväntningar på mig men inte på min syster, så har det nog alltid varit, och det gör mig oerhört frustrerad. Jag har talat om att jag inte tycker om deras alltid förlåtande attityd mot min syster, som tycker att hon inget har att tacka dem för och hon vägrar ha dåligt samvete för dem, samtidigt som alla förväntningar ligger på mig.
Pappa, som bor 20 mil från oss, klarar sig än så länge själv och jag ringer honom minst två gånger i veckan. Mamma ringer jag varannan dag och hälsar på minst en gång i veckan. Jag sköter även mammas ekonomi och alla papper. Mamma ringer och ”tar för givet” att jag ska komma med tidningar och godis. När jag frågar om hon ringt min syster får jag alltid samma svar: Ja, hon har ringt men min syster hinner inte och då är det bara för mig att komma tycker mamma med gråt i rösten. Hon får ju så sällan besök. Resultatet blir att jag blir rasande på situationen och blir arg och skäller på mamma.
Jag har också talat om för min syster att jag är besviken på att hon inte hjälper till att ta mer ansvar för våra föräldrar. Detta har resulterat i att hon en dag vände mig ryggen utanför affären och har helt brutit kontakten. Jag ser min syster som otroligt självupptagen person som vänder ryggen åt alla personer som inte passar henne eller som har minsta förväntning på henne. Det enda hon är intresserad av, har jag förstått, är hur mycket pengar mamma och pappa har.
Hur sjutton ska jag klara av denna situation? Jag kan ju inte göra som hon; strunta i våra föräldrar. Hela situationen känns väldigt tung och jag mår bara sämre och sämre av det.
/Frustrerad storasyster
SVAR: Kanske är lösningen på din frustration är att se sanningen i vitögat och förhålla dig till den. Verkligheten du lever i beskriver du så tydligt. Du är den som alltid tagit hand om, ställt upp och funnit till hands. Mönstret har sett ut så länge länge. Trots att du påpekat detta och annat för din syster så har det inte förändrats – och det kommer det sannolikt inte heller att göra. Du får fortsättningsvis vara den som tar hand om allt – din syster är troligen inte intresserad av att hjälpa till med något alls som har med föräldrarna att göra.
Kan du acceptera att så här är det och så här kommer det att förbli kanske det blir lättare för dig. Du kan säga ifrån till din mamma om du upplever att hon är alltför orättvis mot dig.
Skulle det bli alltför svårt för dig att räcka till, vilket du i och för sig redan nu signalerar, så förmodar jag att hemtjänsten kan hjälpa till. Skulle din mamma sätta sig emot det får du förklara att du inte kan och hinner komma oftare än x antal dagar per vecka. Bättre att komma lite mindre ofta men med mindre frustration och irritation.
Acceptans av det som du inte kan ändra på, det vill säga din systers sätt, och tydlighet mot mamma vad du kan och vill ställa upp med är bra verktyg för att det ska kännas bättre för dig.
/Madeleine Gauffin Rahme
Är pappas kvinna psykiskt sjuk?
FRÅGA: Vi är tre vuxna syskon, 34, 36 och 37 år. Våra föräldrar har varit skilda sedan vi var små och vi har växt upp med styvföräldrar på varje sida, då båda våra föräldrar snabbt träffade någon ny som de gifte sig med. Min mamma håller fortfarande ihop med sin man och min pappa skilde sig för bara två år sedan. Han träffade snabbt en ny kvinna som bor 20 mil bort och ganska snart flyttade han till henne och hennes stad.
Vi har alltid varit en glad och öppen familj, självklart har där funnits moln på himlen ibland men i stort trivs vi väldigt bra tillsammans. Vi syskon och våra respektive har kommit bra överens med våra styvföräldrar.Våra biologiska föräldrar har alltid kunnat umgås som vänner och planerat saker för oss barn tillsammans.
Nu till bekymret: Pappas nya kvinna, som har två barn som är cirka tio år yngre än oss. är svartsjuk, på oss, på vår mamma, på alla som gör att pappa tar uppmärksamheten från henne. Hon tar otroligt hårt på saker och blåser upp små händelser till att bli jättestora. Hon har ringt och skällt ut oss syskon med anledningar som vi i efterhand inte kan förstå hur vi än vänder och vrider på det.
Vi syskon är tillsammans med vår mamma och våra respektive överens om att vi ska agera vuxet och inte låta henne förstöra vår relation till pappa, så vi försöker bäst vi kan att vara glada och trevliga när hon är i närheten. Det som känns tungt är att hennes barn är alltid välkomna och de hittar på saker med dem, men när vi vill komma eller när exempelvis någon av oss fyller år passar det aldrig att träffas. Hon blir arg och sårad och agerar som ett litet barn om vi till exempel bara glömmer hennes namnsdag eller inte frågar hur hon mår om hon varit sjuk. Själv glömmer hon såväl namnsdagar som födelsedagar och frågar aldrig hur vi eller våra barn mår. Hon kommer aldrig för att hälsa på pappas barnbarn. Vi känner att pappa har förändrats och vi är rädda att vi och våra barn ska förlora kontakten med honom.
Vi vill ha en god relation till pappa men vi orkar inte fjäska för en människa som faktiskt inte bryr sig om oss. Vad ska vi göra? Ska vi bara säga att det räcker nu, nästa gång hon ringer och skäller ut oss? Bekanta till oss har sagt att de inte känner igen vår pappa längre och att de tycker att kvinnan agerar psykiskt sjukt. Kan det vara så?
/Tre syskon
SVAR: Det låter som att pappas nya kvinna är mycket svartsjuk och helst vill radera ut hans gamla liv där ni alla är så viktiga. Det är säkert smärtsamt för henne att bli påmind om hans förflutna och det blir hon varje gång ni har kontakt med er pappa.
Men! Att man kan förstå och förklara hur det troligen är gör inte på något sätt att beteendet är mer acceptabelt för det. Det låter helt ohållbart och destruktivt, sorgligt och tråkigt att ni skulle manövreras bort ur pappas liv och vice versa.
Man kan undra varför er pappa låter detta ske. Är han svag och konflikträdd? Varför har han inget att sätta emot?
Har ni pratat med pappa själv och berättat hur ni upplever det hela - utan omskrivningar, precis som ni beskriver det för mig? Jag tycker det är mycket viktigt att låta honom förstå hur ledsna och bekymrade ni är för situationen. Kanske hoppas han på att ni inte tycker det är så farligt och i så fall behöver han tydliga signaler från er för att orka hävda sig mot sin partners svartjsukebeteende. Ge då honom det och säg att ni inte har för avsikt att låta er stängas ute. Fråga honom om han behvöer stöd och hjälp från er för att kunna stå för sitt och sig och det han vill. Det är nog bra om ni kan vara kärleksfulla och visa viss förståelse för hur han har det och kanske ge honom utrymme att berätta hur han ser på sin relation.
Jag tycker också ni bör prata med kvinnan ifråga. Ju mer sakliga ni kan vara desto större chans för ett bra samtal. Ta upp konkreta exempel och beskriv precis hur ni tycker hela situaitonen är. Förklara hur ni vill ha det och fråga henne varför hon vill stänga er ute. Som sagt; försök etablera en bra kontakt med henne men var ändå tydlig med att det inte är hållbart som det är. Självklart ska ni markera att det är slut med utskällningar och liknande, att ni inte längre vill bli illa behandlade. Det låter som att hon går till attack utifrån en stark rädsla, vilket ju svartsjuka är, och i den rädslan tappar hon allt förnuft och vuxenhet.
Troligen får ni ligga i ett tag för att ett bättre läge ska uppstå men det är nog tydlighet och rakhet som gäller. Det finns ingen anledning att vara fjäskande eller överdrivet förstående utan visa att ni förväntar er ett vuxet beteende från henne.
/Madeleine Gauffin Rahme
”Han är gnällig och trotsig”
FRÅGA: Vår son på 8 år är oftast en go och glad kille. Det funkar bra i skolan och han har några bra kompisar som han umgås ganska ofta med. Han har också ett stort behov av att vara ensam, utan kompisar, och sitta hemma och pyssla och läsa. Vårt “problem” handlar om att han ofta blir både gnällig och trotsig när en av oss föräldrar kommer hem efter att ha varit borta ett par dagar. Det kan vara hur bra och mysigt som helst när en av oss är ensam med honom (han har inga syskon). Han är oftast mycket mer lyhörd då och hjälper till lite grann med hushållsarbetet och är “smidigare” överhuvudtaget. Han är en smart och tänkande kille som faktiskt förstår att det blir mer jobb som ensam förälder hemma. När den andre föräldern kommer hem drar det igång igen med gnäll och bråk. Jag skulle vilja förstå vad det är som ligger bakom det här. Kan det bero på hur vi föräldrar agerar gentemot varandra, trots att vi tror att vi har ett bra förhållande? Kan det vara någon form av avundsjuka när han inte har fullt fokus längre? Är det en fas, trots att det känns som om han betett sig så här sedan han var riktigt liten?
/Nirak
SVAR: Ja nog låter det som att han blir missnöjd när han inte är i fokus och förälderns självklara centrum. Ett sätt att prova om det är så det förhåller sig är att fortsätta låta honom få all uppmärksamhet av till exempel mamma trots att pappa kommer hem efter några dagars frånvaro. Om han då är nöjd och glad när han får lysa utan konkurrens kan man nog dra slutsatsen att han har svårt med konkurrensen.
Detta är inget han gör medvetet utan en del av hans inre som inte vill dela sitt trygghets- och kärleksobjekt med någon annan.
Det är verkningslöst att skälla, på annat sätt anklaga honom eller vara arg.
Istället kan ni prata med honom om hur det är. Sätt ord på det som händer innan det händer och när det hänt. Det får förstås ske på hans nivå och med hans språk.
Beskriv hur det också kan vara; ni kan rita, leka med hans grejer och på olika sätt gestalta andra möjligheter för honom att vara tre utan att känna sig hotad av den tredje. Beskriv och låt honom vara med och berätta hur det är att vara svartsjuk och hur det skulle kunna kännas att inte vara det.
Det finns många sätt att gestalta detta på; ni känner honom och vet vad som skulle fungera. Erbjud alltså trivsamt prat kring det som händer och visa på bättre sätt för honom.
Detta är ett sätt som tar lite tid men som har effekt. Kanske kan ni också fundera på när detta började och om det var vissa omständigheter som satte igång hans beteende. Gnäll är tillbakahållen ilska. Kan ni fråga honom om hans ilska?
/Madeleine Gauffin Rahme
”Jag är livrädd att aldrig få ett jobb”
FRÅGA: Jag brottas med massor av stress kring mitt yrkesliv. Jag har haft två korta fasta anställningar i mitt snart 43-åriga liv, annars har det bara varit vikariat. När jag var ung hade jag en massa drömmar, jag ville bli biståndsarbetare men jag fattade aldrig några beslut som ledde mig ditåt. Istället blev det service- och turistbranschen, mest för att andra tyckte att det skulle passa mig. De senaste 15 åren har jag haft ett medieyrke, vilket jag inte är tillräckligt ambitiös för.
Nu är jag snart arbetslös igen. Det känns som om jag valt helt fel i livet och nu är jag livrädd att aldrig få ett jobb. Jag vill ha en anställning, så att jag kan känna mig trygg, verkligen landa så att jag känner att jag bidrar till något på arbetsplatsen och inte bara ska vara “tacksam” för att jag får jobba, och jag längar efter sådant som tillsvidareanställda får: kompetensutveckling, semester, åka på konferens…
Samtidigt drömmer jag fortfarande om nåt slags jobb som “förändrar världen”. Jag vill utbilda mig, men tycker att jag börjar bli för gammal och dessutom är jag rädd för att välja fel så att det inte leder till jobb. Jag mår väldigt dåligt av detta.
/Anna
SVAR: Kanske är det nu du har din möjlighet och kanske är det din tur att göra ett medvetet yrkesval utifrån det du så tydligt beskriver att du vill med. Du får försöka ta reda på vilka möjligheter du har att arbeta inom biståndsorganisationer (det finns många!), och vilken utbildning du eventuellt behöver komplettera med.
Börja med att leta reda på vilka dessa organisationer är och ring sedan dit och hör dig för.
Jag tycker du ska försöka uppfylla dina önskningar kring arbete så mycket det någonsin går. Jag läser om din längtan och ditt behov av meningsfullt arbetsliv. Kanske tar det ett tag innan du hittar ända fram men bara du väl är på rätt väg känns det säkert bättre.
Kompromissat har du uppenbarligen gjort länge nog. så gör inte avkall på dina krav.
/Madeleine Gauffin Rahme